chyde.blogg.se

Välkomna.

 
 
Många nya besökare. Välkomna. 

Vem är jag?
Jag kallas för Chyde. Är 23 år, gammal själ i en ung kropp. Jag är en naturligt född ledare, revolutionär, rebel, krigare, poet och en av mitt slag. Kaxigt tänker du. Vilket ego, tänker en annan. Men jag är bara rak på sak. Visst, jag kan välja mina ord för att på bästa sätt nå dig. Smörja in sanningen i bekväma omskrivningar. Men eftersom vi alla fungerar olika så är det i praktiken omöjligt att anpassa ord och budskap för allihop, så låt oss skippa förspelet.
 
Om det är nånting jag lärt mig under åren är det att folk glömmer bort det man säger och gör. De kommer ihåg hur man fick dem känna... De minns känslan av det du sa eller gjorde. Så känn mig. Känn mina ord. Rakt i solarplexus. Exakt där. Rakt i hjärtat. Precis där. Och nu tänker du... det känns som han tänker mina tankar? It's because I'm in your mind... eller i min egen så pass mycket att jag vet hur du fungerar.
 
Jag tror på spöken. Andar. Själar. Jag tror på aliens, varelser från andra planeter. Jag tror på mig själv. Jag tror på dig. Jag tror på moder jord och människans natur och att ju mer grundade vi är, ju mer jordade vi är, desto mer faller sig resten på sin plats. Att känna in sina rötter. Känna sina instinkter. Likt ett rovdjur. Det primitiva. Behoven. Känn dina mänskliga begär... Känn din kropp. Känn din puls. Lyssna till din andning... Blunda... Andas in... Andas ut. Öppna ögonen... Du lever.
 
Jag tror på ett högre medvetande och att balansen mellan att vara så jordad som möjligt, samt uppnå så högt medvetande som möjligt är det som skapar balans, yin och yang. Det som gör att man hittar "lycka", då man är fri. Man är fri i vetskapen om att man är så i kontakt med sin natur och i sån kontakt med det högre. Det skapar en frihet. Det gör att dina andetag kommer ner djupt i lungorna och du slutar andas på ytan. Det gör att dina tankar får distans och du får perspektiv, eftersom du ständigt letar dig högre i din förståelse hos dig själv och andra... Du börjar förstå att du är under ständig utveckling och att du inte är dina tankar eller dina känslor. That's when shit gets real. Mer om det imorgon... Vem du är.

Jag stannar där... Vill skriva mer, men ska återgå till musiken, som jag också gör dagligen.

Det var om mig för idag.
Vem är du?
Berätta lite om dig. Klicka på kommentera...'
 
Eran enda, 
- Chyde

It's all in a state of mind...

 
 
Hur jag än vrider och vänder lyckas jag inte få rutin på bloggandet. Kanske är det för att jag tagit tag i musiken igen, börjat skriva av mig där. Kanske är det för att jag kommunicerar med många människor dagligen så att jag tillslut inte har nåt mer att ge. Kanske vill jag inte berätta vad jag tänker längre...
 
Står mellan att vilja behålla allt för mig själv och aldrig blotta mig nå mer samt en vilja att visa hela världen mer av mig. Jag lutar mig alltsom oftast åt det sistnämnda. Men ibland sena nätter kommer den där känslan krypande. Den där känslan av man inte vill veta av någonting. Tomheten. 
 
 

Jag älskar att leva. Så det blir den där paradoxala känslan igen. Kanske är det bara vad jag lever för som ändrats. Jag vet inte. Men vad jag däremot vet är att jag slutat bry mig. Juli 2016 förändrades allt. Det som jag hade byggt upp som min verklighet försvann över några veckor. Upp till den punkten i mitt liv hade jag alltid känt att allting var av en mening. Allt var en del av min resa. Jag förstod syftet med mina erfarenheter. Jag förstod att det var en del av mitt liv. Men efter den 23e juli kände jag för första gången plötsligt att jag inte längre visste vad min verklighet var. Och att det som jag trodde var min verklighet endast var en illusion. Livets matta svepte under mig, jag ramlade och där förändrades allt. 

Har alltid överlevt... Har alltid klarat mig. Det är därför jag alltid säger så. Men det jag kämpade för, det livet jag ville ha och hade byggt upp, fanns plötsligt inte där längre. What the fuck was I fighting for? Så efter det har jag bestämt mig, jag tänker fortsätta slåss för mig själv. Jag tänker göra exakt det jag känner för. Det var inte direkt så att jag inte redan gjorde det innan juli 2016 men vissa saker som jag tvekat över tänker jag inte tveka över längre. Det är därför jag börjat tatuera mig. Det är därför jag börjat prova saker jag inte provat förut. För vi lever bara nu. Det här är bara en period. En dag lämnar min själ den här kroppen och går vidare. Tills dess kommer jag ta risker. Jag kommer leva on the edge. Jag kommer sträva efter mina mål och drömmar, även om de är större än majoriteten av medelsvenssons. Jag kommer fortsätta vara extrem. Jag kommer fortsätta vara mer av mig. Jag har bara börjat...

Watch me.
Mörka tider matar mitt ljus.
 
 
Random bild från när jag skriver musik.
För att se min senaste musikvideo klicka
HÄR!
HÄR!
HÄR!
HÄR!

Långt inlägg med många bilder.

 
 
 
OK, eftersom jag på något vänster alltid drar ut på skrivandet här så tänker jag kompensera det med att skriva ett längre inlägg. Det kommer vara oredigerat då jag bara låter orden flöda. Det är lite som jag låter mig handskas med livet i övrigt: Går på känsla.
 
Kanske även därför jag inte passar ihop med stora folksamlingar eller i ett system som bara är. Jag är den som skapar systemet och den enda gången jag vill vara bland stora folkmassor är om de är där för mig. Själviskt, kanske. Men jag känner mig själv. Så ja skulle snarare kalla det självmedvetenhet. Jag tror på det att den som känner sig själv bäst kommer komma längst. Och att folk försöker nå sin fulla potential tvärtom, genom att eftersträva en bild utåt om hur bra dom är.
 
 
 
"Kolla på mig, jag har köpt lägenhet. Kolla på mig jag har en fast anställning. Kolla på mig jag har köpt en bil. Kolla på mig jag festar på Stureplan. Kolla på mig, jag dricker dyra drinkar och äter på dyra restauranger." Och ta mig inte fel, jag tycker man ska fira sina åstadkommanden. Men när man sitter där med alla sina saker och ändå inte känner lycka, ändå inte känner sig in-tune med sig själv. Om man sitter där och ändå klagar över sitt liv. Om man gör allt det där, för att ens föräldrar säger det, ens partner vill det, traditionen, eller samhället säger det.
 


 
Man försöker sträva efter ett åstadkommande genom andra faktorer utifrån, utan att bygga sig själv inifrån ut.
 
Så självmedvetenhet... Ju mer du lär känna dig själv desto mer kommer du kunna bygga ett liv som är 100% äkta för dig. Det är därför jag lämnat anställningar. Det är därför jag lämnat människor. Det är därför jag är vaken sent och går upp senare. Det är därför jag sitter uppe på nätterna och gör musik. Det är därför jag tränar på eftermiddagen / kvällen. Det är därför jag står och steker middag kl 21-22 på kvällen. Det är därför jag går in helhjärtat i mina kärleksrelationer. Det är därför jag inte går på fester. Det är därför jag inte dricker alkohol. Det är därför jag inte röker. Det är därför jag inte tar droger. Det är därför jag endast har ett fåtal i mitt närhet som jag ger min lojalitet, trohet och min tid till. It's just who I am.
 
 
 
Så många av mina inlägg handlar om just det. Jag frågar dig vem du är och försöker väcka tankar hos dig som läser att; om du inte gör det du älskar i ditt liv just nu... begår du ett brott mot din mänskliga rättighet. Vi är här nu... och vi kan försvinna närsomhelst. Så vad gör du i ditt liv nu? Tar du vara på den här fantastiska möjligheten? Eller följer du alla andra för att sedan sitta där olycklig, leva för helgerna, hata måndagar och klaga över att du aldrig får tid till det du vill? Jag vet iallafall att jag inte vill vara den som ångrar något på min dödsbädd.
 
Jag är inte perfekt. Långt ifrån. Och tror inte ens perfektion existerar eftersom allting är relativt. Och jag dömer inte dig. Jag kämpar varje dag mot mitt ego och försöker uttrycka mer kärlek. I allt jag gör. Nånstans är jag som lyckligast, inte bara när jag gör som jag vill i mitt liv utan ger andra så mycket värde som möjligt. Kärlek. Fina ord. Delar mina tankar. Delar min passion. Min träning. Min musik. Det är därför jag pumpar ut innehåll. Planterar min säd i denna värld. Markerar mina revir. Delar allt jag är.
 

Det är bara så jag är. Hur är du?
Nu tänker jag dra och träna. Stay tuned för mer.
Jag har ett förslag dessutom. Tänkte börja spela in videologgar. Är det något som skulle vara av intresse? Och isåfall vad vill ni se? Del i vardagen? Matlagning? Träning? Musikskapandet?

Tell me.

Views.

Har aldrig haft långt till mina känslor. Men skrivandet har hjälpt mig uttrycka mig. Jag tror det var därför jag skrev texter redan som 10-11 åring och började göra musik:

Lyssna här.
 
Det var även skrivandet som tog mig igenom tunga stunder. Av ilska... Av sorg... Av tomhet. När min första flickvän var otrogen mot mig. När min pappa drog och lämna allt. När jag gjorde slut med min första riktiga kärlek trots att hon betydde allt för mig. När jag gick igenom aborten till det som idag skulle varit mitt barn...
 
Ibland sitter jag, som nu, och tänker: Shit vad mycket jag tagit mig igenom ändå. Och gått igenom överlevande. Andra sekunden sitter jag och tänker på att jag inte klarar av det här mer. Det är lite så panikångesten har varit tidigare. En slags krypande känsla av att behöva få utlopp på något sätt. Fort. Det har gått från att ligga i fosterställning på golvet, till att ringa nödnummer till mottagningar för självmordstankar, till att slå sönder mina knogar i betongväggar, till att skära mig i underarmen...

Listan kan göras lång.

Det låter som att jag är värsta emo't som inte gjort annat än gräva ner mig... Men tvärtom, det har gjort mig ödmjuk. Det har gjort att jag ger. Att jag vill få andra le. Jag vill ge dom hopp. Jag vill ge dom det jag inte kunde ge mig själv. Det min pappa inte kunde ge mig. Det mina flickvänner inte gav mig. Det mitt hem inte gav mig. Det jag blev tvungen att lära mig själv ge mig själv...

Kärlek.

Så när jag gör det jag älskar... Musik... Eller drar och tränar, då menar jag det.
Så när jag säger att jag älskar dig, menar jag det.
Och jag gör det med allt jag har.


För jag vet hur det är att inte känna någonting.

 
 

Storhet.

 
Folk säger "vad stor du har blivit", jag hör hellre att mitt hjärta är det. Jag ser hellre att min själ lever ut. Jag känner hellre att min intelligens ökar och mitt medvetande expanderar. Detta du ser är bara ett skal, en fasad jag genetiskt föddes med och som jag med hjälp av matvanor, fysisk aktivitet och levnadsvanor kan påverka. Och eftersom hela min livsfilosofi är att göra allting storartat i sitt eget namn från de stora till det allra minsta, är kroppen inget undantag till det jag vill ska växa. Så även om träningen är högt prioriterad, är den inte det det största hos mig och det kommer jag låta världen veta. För det är inte vad du har, utan vad du gör utav det. Alla är vi stora, alla bär vi på storhet, frågan är bara vilka som ser det och vilka som låter den levas ut. Så här är jag, och lever ut mig själv. 

Så vem är jag? Jag är som du, energi som vaknar varje morgon på planeten Jorden och likt alla andra människor vid något tillfälle, lika nyfiken på meningen med min existens som dig. Nyligen fyllda 22 år gammal. 105 kilogram kroppsvikt. 1.78 centimeter kroppslängd. Stort skägg. Ärr på mina underarmar. Ärr i mitt hjärta. Sorg i mina ögon,  styrka i mitt blod. Alltid varit egen, men levt på egen hand sen jag var 15. Tjänat mina egna pengar, flyttat ut hemifrån och jobbat på mina drömmar. Från det att jag var 11 år gammal var det musiken:

soundcloud.com/chyde

Och sedan jag var 18 år gammal har det varit träning. Musiken var som poesi, ett sätt att formulera mina känslor. En slags terapi där jag skrev ned mina tankar och delade dom med omvärlden i hopp om att hjälpa någon annan som också behöver terapi i form av någon som vet vad dom känner eller går igenom. Träningen å andra sidan, är bara ett stort utlopp. Jag går in i gymmet och tänker inte på någonting annat än vad jag är där för att göra; mitt bästa. All frustration, alla minnen, alla trauman, alla tårar kommer ut genom svetten som rinner. För varje andetag. För varje repetition tills det gör ont och jag fortsätter lite till... jag lider hellre med en smärta som stärker mig än smärtan som tidigare dödat mig. Jag lever.

 
Gör du?

Varför läser Du min blogg?

Ni som har läst den här bloggen länge... Tack! Ni som precis börjat läsa... Välkomna.

Jag vill inte göra det här till bara mig själv, utan jag vill ta er med mig på min resa. Det har jag alltid velat. Syftet med denna bloggen är att inspirera, motivera och transformera dig till ett starkare Du. Fysiskt, psykiskt och spirituellt. Allt i ett. Så gör mig en tjänst: Om något av det jag skrivit hjälpt dig, eller påverkat dig på något sätt, skriv i kommentarsfältet! Vill veta vem just Du är och varför Du läser min blogg.


Vad väntar du på?


Eran enda,
- Chyde

En historia...

Jag ska berätta en historia...

Det var en gång en personlig tränare som jobbade på ett högt uppsatt företag. Han drevs av sin passion och ville göra levebröd av den. Han såg inte pengarna, det var inte det som gav honom drivkraft. Det var möjligheten att kunna förändra människors liv. Att vara deras vägledare. Deras mentor. Deras coach. Han kom att inse att ett företag endast intresserade av att vinstdriva, någonstans på vägen, glömmer medmänskligheten och låter den mänskliga girigheten och egot komma före.

Han höll huvudet högt trots att livet utanför gymmet var turbulent. Stress med boende. Flytta runt flera gånger. Leva med otryggheten. Ändå gick han till jobbet och han kämpade med de förutsättningar han hade. Visst han hade ganska stort skägg. Rakat huvud. Ganska tighta kläder på en ganska stor kropp. Han tyckte om att bära parfym och lukta gott. Han tyckte om att göra intryck.

Aldrig någonsin var han otydlig med hur viktigt det är för honom att vara rak och ärlig. Han respekterade människor som är det, eftersom han under sitt liv upplevt att människor han uppfattade som fina människor valt att snacka bakom hans rygg, och köra med fulspel. Kollegorna på detta företag är inte alltför förtjusta i hans starka karaktärsdrag, varken de fysiska attributen eller den mentala. De viskas bakom hans rygg och det görs hönor av fjädrar och det sker på en nivå att till och med dagisbarn rynkar pannan.

En dag när han känner sig som lägst, börjar han växla några ord med städaren som kommer dit varje kväll och gör rent efter en hel arbetsdag. Denna städare kunde inte så mycket svenska, men tillräckligt mycket för att de skulle kunna komminucera och de fattade tycke för varandra väldigt fort. Sedan sa denna städaren plötsligt till honom och ordagrant lyder orden:

"Ibland när jag tänker människor med gott hjärta, då jag tänker dig. Förstår du vad menar jag?"

- Jag förstår dig och jag känner vad du menar. Tack, min vän.

Så många människor har valt att missförstå. Jag kommer alltid tillbaka till att det handlar om att de inte förstår sig sjävla. De är för rädda för vad de själva potentiellt kan bli. Så de väljer att se bortom sin enorma kapacitet. Och jag är inte ledsen längre... det har jag slutat vara för länge sen. Vi pratar om att alla ska behandlas lika, att alla är lika värda, men det är bara när det passar dina premisser. Och då räkns det ju inte riktigt. För antingen är man lika mycket värd, och då baseras någons omdöme inte på vad ditt eftermiddagshumör råkar vara. Man är accepterad för den man är, och man är det på riktigt. Inte bara utåt sätt när det låter bra. För hur något låter och hur något är är två olika saker, och folk pratar så jävla mycket och låter bra, men när det väl kommer till kritan är de dom första att backa och titta åt ett annat håll.
 
Det är tack vare er jag ser klart. Tack.



The end.
 
 
 



Eran enda,
- Chyde

Den mänskliga fria viljan.

Såg på nyheterna idag om ett hus som "stack ut för mycket" och som kommunen krävde skulle målas om. Vi pratar om ett hus som var lite gulare än alla andra. Det var inte en regnbåge eller graffiti över hela skiten. Bara en lite gulare, klarare, starkare nyans än resten av villorna längs längan. Det är typiskt svensk mentalitet. Istället för att beundra det som särskiljer sig, ska vi jämlika, normalisera och neutralisera. Vi ska ta bort det som är annorlunda, dra ned det som är starkt så att det kan vara på samma låga nivå vi väljer att kategorisera oss själva.
 
Du får vara bra, men inte bättre än mig, TYP.

Jag blir så jävla förbannad på det. Precis samma debatt som att könsneutralisera barn. Pojkar ska få leka med barbies och flickor ska kunna gå i blått. Det går i samma anda och paragraf som religion som man föds in i. "JAG bestämmer vad du ska göra, vad du ska tycka, vad du ska tänka, vad du ska tro på, hur du ska leva."

Var ligger den egna mänskliga fria viljan i att bli inavlad?
 
 
 
 
 
Du kan ta ett lejon från djungeln och försöka tämja det. Men du kan aldrig ta djungeln från lejonet. Det finns vissa saker den kommer att göra för att det ligger i dens natur. Så flera år kan gå och den lyssnar på dig. Sedan en dag gör den något automatiskt, för att det är naturens gång. Jag ser mig själv som ett lejon. Jag är härskare över djungeln och har makten att bestämma över mig själv. Men jag lever i ett samhälle med en massa, en fåraflock som gör allt dom blir tillsagda utan att rynka på ögonbrynet och försöker kväva lejoneti fåradräkten, som alltid sitter lite obekvämt.

Jag tror på människans egna vilja. Jag tror på att vi inte behöver en regering som bestämmer vem som ska vara mamma eller pappaledig. Jag tror på att vi inte behöver lagstiftelser som säger hur jag ska leva mitt äktenskap. En relation är mellan två individer och även om en tredje part tycker annorlunda, ska det inte behöva avgöra de två individerna. För man har sina egna värderingar och sin egna tro. Det är DEN man ska mata. Om det är Gud, om det är en dröm du alltid velat uppnå, om det är aliens du tror på, vad det än är ska du göra det som är DU.

Och jag vet att det känns jobbigt att höra det här. Kanske lite klyschigt. Men det är för att det låter bra att säga vissa saker. "Jag ska unna mig..." "Det är ok att ta det lugnt ibland, hehe..." "Fint väder...". Men det är ingen TV, inga reklamer, inga chefer, inga regeringar, inga människor som blundar för verkligheten som kommer säga till dig hur det verkligen ligger till. Dom kommer bara uppmuntra dig till att fortsätta smälta in, vara som alla andra, konsumera mera, lägg din själ i materiella ting och lyssna på allt din regering säger.

Jag säger det ingen annan vågar säga: Var du. På riktigt den här gången. Inte bara sålänge det passar andra människors ramar. Eller samhällets. Utan på riktigt. Följ dina drömmar. Lyssna till DITT hjärta. Stå för dina värderingar och bilda dig din egen världsliga bild. Gör din egen verklighet. Och varje gång du är osäker, titta alltid inåt - inte utåt. För det finns en anledning till att du känner det du gör på insidan - och det är för att det är där det äkta ligger. Du kan bli av med ditt jobb. Ditt hem. Dina pengar. Dina vänner. Allt du äger. Allt som finns utanpå. Men själen inom - kan Ingen ta ifrån dig.


Kom ihåg det.
 
 
 
 
 

Eran enda,
- Chyde

Egen.

Du är för "egen".

Det har jag fått höra hela mitt liv, ofta följt utav att det inte ska tas personligt, eller uppfattas som negativt. Undrar vad som är mest ironiskt, att dom har mage nog att säga det eller att dom pratar i motsatser. Det är samma scenario som när en kvinna blir slagen och sedan får höra "...men jag älskar dig". Undrar hur dessa människor resonerar: 'Jag gör en sak och sen säger jag en annan, för att jag inte kan stå för vad jag verkligen menar så hoppar jag mellan två betydelser så får du tolka det hur du vill, för ansvaret ligger inte hos mig.'

Egen. Kanske är det bäst så. Ensam är stark, men det är också i ensamma stunder man blottar sina svagheter. Därför många är rädda för att vara själva. Ockuperar sig själva med sociala tillställningar och kastar sig in i mängden för det är i ensamheten man möter det man verkligen är... och då slutar det med ett djupt citat på instagram och några Drake låtar, för det är ju så man handskas med sig själv idag.

Det känns som att jag har så mycket att ge till världen. Så många människor jag har kvar att påverka. Ibland känns det som jag springer mot tiden, och då slutar det oftast med att jag stannar upp och inte gör någonstans alls. Försöker vara i nuet. Och ibland säger nuet till mig att skita i den här världen, bygga mig en litet krypin någonstans i skogen. Eller gå och lägga mig och aldrig vakna...

...Andra gånger vaknar jag redo att rädda världen.

Jag försöker att passa in, med min integritet och självrespekt i välbehåll. Kanske är det där det brister. Att jag inte kan sjunka tillräckligt lågt för att acceptera värdelösa arbetsvillkor, osäkra människor och majoriteten av min tid till något som inte förgyllar min själ. Jag drivs av en ren fucking passion... och i detta giriga samhälle passar man inte in om man gör det. Man blir kallad för "egen" och man ska inte ta det personligt, för det är ju något bra. Så länge det inte får dig att se sämre ut när du sitter där med ditt falska leende och gestikulerar det du lärt dig för att vara någorlunda socialt kompetent. Identitetslösa tomma skal, utan någonting som driver själen. Man ska bara vara arbetskraft och generera pengar idag. Men ni ska veta en sak - jag är hellre för egen, än som dig. För du är en av alla andra. Och världen har tillräckligt många av sådana.
 
 


Eran enda
- Chyde

Rutin.

 

Rutin.
 
Om det är något som sätter prägel på livets gång så är det rutin. Oftast är det svårt att komma igång med något. Ta tag i det som man behöver göra, vill göra, eller måste. Men när man väl tagit tag i det är det värsta över. Nu gäller det bara att hålla rutinen. Det är den som för dig framåt. Jag vet så många gånger jag kommit av mig helt på min väg fram i livet. Så många gånger jag stått vid ett vägskäl bara för att leta skäl till att ge upp. Inte behöva välja någon väg alls. Men jag fann styrka i rutinen. I att göra det för att bara ska göras.
 
Jag tror det är där många faller. Man ger vika i stunden för det som känns, eftersom det är det enda man kan tänka på. Människans känslor har en förmåga att överta psykets förnuft. Ens känslor centreras och allt annat suddas ut. Likt abstrakt konst där ingenting riktigt är i fokus utan allt smälter samman till en...
Fokuset ligger i att se hela bilden. Fatta inga förhastade beslut när du är mitt i elden. Det enda du gör då är att ge elden mer syre att brinna. Du behöver ha glöden i dig, men låt dig inte dödas i känslornas lågor.

Finn styrka i att du gjort det förut. Finn styrka i att du kommer göra det igen. Du är en soldat i ditt eget liv. Strider i ditt eget krig. Följer dina egna kommandon och dina order är dagliga rutiner som håller dig levande. Gör det du brukar göra, sedan skapar du dig tiden till att reflektera och komma fram till en lösning på det som rubbade dig från första början. Jag är ingen Sokrates när det gäller det. Jag slåss mina egna strider. Jag håller också på att lära mig. Men rutinen finns där. Det måste den göra.
 
Annars kan vi lika gärna lägga oss ned och dö här och nu.

Det tänker inte jag.
Tänker du?


Eran enda,
- Chyde

Håll dig skadefri med Chyde del 1.

 
 
Har senaste timmen sett klipp på folk som slitit sönder muskelfästen under träning. De vanligaste är då biceps och bröst som i princip lossnar från sitt fäste och släpper helt. Det är ganska skrämmande att se, hur biceps rullar upp i axeln, bara sådär. Det får en att tänka efter och uppskatta att man under alla dessa år, hållt sig skadefri. Jag har varit öm. Jag har haft känningar hit och dit. Haft ont i leder. Men ingenting som gått sönder.

Jag har själv bevittnat en vän till mig skada sig under ett träningspass. Det var under bänkpressen. Vi båda hade ökat successivt och var på vårat högsta set som då var 120kg. Jag gjorde 2-3 reps. Sedan var det min väns tur. Han körde 1... 2... och gick för tredje, sedan hände något. Han fick plötsligt ont i axeln. Vi båda fattade ingenting. Från att ha gått hur bra som helst till att bara... tvärvända. Vi sänkte vikten men för varje repetition han gjorde så smärtade det. Han har nu opererats 2 gånger sedan dess.

Så jag är tacksam varje dag jag får gå in i gymmet och lyfta vikter. Det känns som något utav en välsignelse kombinerat med sunt förnuft. En skada är oundviklig och kan hända vemsomhelst närhomhelst hursomhelst varsomhelst. Men man kan alltid göra sitt bästa i förebyggande syfte. Tänkte därför dela med mig lite av det jag använder mig av för att "förhindra skador" i gymmet.

1. Uppvärmning. Det är A och O. Jag kör alltid 2-3 uppvärmningsset i första övningen för den muskeln jag ska jobba med. Ska jag tillexempel träna bröst, värmer jag upp 2-3 gånger i bänkpressen med bara stången innan jag börjar lägga på vikter.

2. Långsam progressiv belastning. Alltså, långsamma ökningar. Istället för att gå från 50kg i bänkpressen till 90kg i bänkpressen. gå från 50 till 60, 60 till 70 osv. Detta är ett sätt att se till att kroppen alltid kommer behärska vikten du ska lyfta och du inte "chockar" den in i några dumma skador.

3. Dela upp muskelgrupper. Se till att låta muskler vila genom att du kör dom, sedan låter dom vara åtminstone i 2 dagar innan du kör dom igen.

4. Sluta vid smärta. Om du nånsin får ont i träningen, någon repetition känns konstig eller så, SLUTA DIREKT. Ta ett steg tillbaka, tänk om. Sänk vikten. Börja om. Eller byt övning. Var klok. Jag pratar alltså inte om att det brinner i muskeln, jag pratar om ifall det känns i fästen, leder, eller på något obehagligt sätt.

5. Massage. Om möjlighet finns, boka massagetid eller se till att få massage av din partner (perfekt stund att få lite intimitet samtidigt som man återhämtar kroppen från träning), eller familjemedlem etc.

Det var mina tips till att hålla dig skadefri i gymmet.
Del 2 kommer i sinom tid. Nu är det dags för proteinshake och sömn.
Godnatt... eller godmorgon... Världen.


Eran enda,
- Chyde

Samma gamla jag.

 
 
Så många gånger pratar man om att ta "nya tag". Som om morgondagen, är en ny möjlighet. Eller som att en ny vecka är en ny start. Sanningen är att livet fortsätter precis som det alltid gjort, med eller utan dig. Tiden går, även om du fastnar i den. Tiden är nu, även om du lever i framtiden. Och varje stund är en möjlighet, en chans att ta ett nytt steg i rätt riktning.
 
Så vad är egentligen "rätt" riktning?
 
 
Så många gånger har det känns som att man mitt i momentumet fram mot det som ska bli ens framtid - slås tillbaka lika hårt som det kändes lätt att flyga fram. Som en sucker punch från ingentans. När du vaknar ur din blackout är det som att allt stannat upp och du börjar ifrågasätta dig själv. Om det du gör är rätt.
 
Men jag har lärt mig en sak, och det är något jag tar med mig i alla situationer, vad jag än gör, när, hur var eller varför... Och det är ens inställning. Jag slåss fortfarande mot min många gånger. Så många upplevelser. Så många minnen. Så många erfarenheter som format en som individ. Så många gånger agerar man på instinkt och den spontana känslan utan att riktigt tänka efter. Det är viktigt att lyssna till magkänslan. Låta hjärtat tala. Men det gäller att tänka efter, för att slippa eftertänka. Stanna upp och gå ifrån dig själv. Se allting ur ett större perspektiv. Ta med fler infallsvinklar. Tänk igenom vad din avsikt är, och varför du gör det du gör, sen går du för det hundra procent.

Det känns som att många inte riktigt vet varför dom gör som dom gör. Eller säger som dom säger. Så då är det lätt att slänga ur sig något som man inte riktigt hade någon avsikt med. Ingen grundtanke. Det är bara som ett blott påstående som faller platt eftersom det saknar syfte. Det baseras på en instinktiv handling. Så många samtal om vädret och kallprat, men i hur många konversationer sker ett utbyte utav information... kunskap? Det är de konversationerna jag vill ha. Det är de som talar till själen.

Jag slåss dagligen mot känslan att inte passa in i detta system, samtidigt som jag vet att om det är någon, som kommer att överleva, så är det jag. Men det är skillnad på att överleva och att leva. Så många går dag in och dag ut på rutin utan att riktigt stanna upp. För vem har tid att känna efter? Man ska bara bita ihop och jobba på. Likt en robot ska vi göra samma saker dag in och dag ut. Jobba 8 timmar om dagen, ibland övertid, för att ha råd med lån och dyra räkningar till ett hem man nästan aldrig tillbringar tid i. Bilar man bara åker till och från jobbet med. Pengar som bara går runt eller sparas till en "pension" som när det är dags ändå inte kommer vara mycket nog för att kunna leva.

En slav till systemet och jag lever hellre på mina knän än att dö stående. Jag är hellre än slav till mitt medvetande och ökande närvaro än att passa in, passivt, förtryckt av allt och alla till att bara vara som alla andra, göra som alla andra... leva som alla andra... Dö som alla andra.
 
 
Jag är inte som alla andra.

Är du?


Eran enda,
- Chyde

Vart ska man börja...

...När man inte riktigt vet hur det slutade?

Jag vill börja med att säga tack. För alla dessa år som jag fått utlopp för allt jag känt, tänkt eller gått igenom. För alla ni som stöttat mig, trott på mig... och delat min resa genom livet. Det är därför jag bloggat från första början. Inte för att dela med mig av vad jag äter eller fota allting jag gör, utan för att med mina erfarenheter hjälpa andra att ta sig igenom deras. Har jag påverkat EN människa, har jag gjort en förändring. Ett större syfte av mitt liv. Och jag vill dö genom att ha levt. Jag vill leva vidare efter min död, genom andra.

Så TACK till alla er trogna läsare som ÄN IDAG besöker denna domän dagligen, trots att jag inte bloggat på väldigt, väldigt... väldigt länge. Kanske i hopp om att en dag få se ett nytt inlägg av eran enda Chyde. Om så, är dagen kommen, och äran är på min sida. Jag önskar att jag kunde ge er alla mer än vad jag kan skriva i ord, men jag hoppas att ni kan känna min tacksamhet jag sänder i form av energi och kärlek...

Tack.

 

Eran enda,
- Chyde

 

Ett möte jag aldrig glömmer.

Majoriteten utav människor föds och dör, men få lever därimellan. De flesta är åskådare, men sedan finns det dem som skriver historia. Ingen vill dö bortglömd, men få vågar leva rebelliskt för att sedan dö som en legend. Som någon som lever vidare efter sin död.
 
Det finns dem... som givit föda till det lejon i mig som aldrig trivts i fårakläder. Uppmuntrat den hunger jag har i mig, till att äta min väg fram i livet och skapa mig min egen framgång, eftersom att varken grannen, vännen eller mamma och pappa kommer göra det åt mig.
 
Jag föddes... Kommer att dö... och jag tänker leva.

För ganska exakt ett år sedan blev träningen ännu viktigare för mig. Det var inte längre bara för passionens skull, utan ett fysiskt utlopp för min inre konflikter som fick stridas med vikterna på gymmet. Jag ville ta med mig en viktskiva upp till biblioteket när jag hörde att hon satt och kysste en snubbe där.

Men jag lät mig inte. Jag har för mycket självrespekt för det. Jag lärde mig vem som var den riktiga vinnaren, inte bara då jag precis hade slagit personbästa i bänkpress, utan även vinnaren ur det destruktiva kärleksförhållandet jag då tog mig ur. Jag lyfte hantlarna och för varje repetition ville en tår ut.

Jag tränade färdigt mitt pass, jobbade färdigt på gymmet, gick hem och grät.

Det var då jag hittade en Youtube-kanal som förändrade mitt liv. Det var då jag hittade mannen, vid namn Greg Plitt, som direkt tilltalade mig med sin passion för träning, sitt sätt att leva ut sin vision och sin fuck-you attityd till alla andra som hellre vill ge upp på sig själva innan dem ens försöker.

Han bekräftade mina tankar om att misslyckande är en del av att lyckas och att ju mer man försöker, desto mer man misslyckas, desto mer når man sin framgång, den lycka man själv skapar i livet. Träningen är så mycket mer än vad det gör med kroppen. Det är en metafor för livet.
 
Metaforen om att bygga upp sig själv och sitt liv, möta sina rädslor, lära sig handskas med dem och göra sina svagheter till styrkor. Om att inte låta någonting stoppa en, och särskilt inte dem som står bakom dig och skrattar, pekar fingrar och pratar om dig. Låt dem vara där... bakom dig.

Fucking losers.

När jag fick veta att Greg Plitt skulle hålla en föreläsning på Fitnessfestivalen, var det ingen tvekan om att jag skulle vara där. Gratis produkter, B-kändisar och många människor med samma brinnande intresse för all del... Men det viktigaste för mig var att få skaka hans hand, då jag hyser respekt för dem som hjälpt mig på min resa i livet. Det är ovärderligt och jag visste att ingenting jag säger spelar någon roll. För människor minns inte vad du säger eller vad du gör, dem minns hur du får dem att känna. Så jag fokuserade bara på att förmedla vad jag kände och det kändes som att jag lyckades med det.
 
Tack Greg, för allt.
 

Eran enda,
- Chyde

 

Du.

 
Du.

Du är en del av det stora hela, vilket är det som gör dig stor. Du är så liten till helheten, men din del är det som gör den hel. Du är en del utav universum, en biprodukt av evolutionen, en gåva till livet. Du existerar med förmågan att känna. Förmågan att uppleva, livet... och leva ut dina inre krafter.

Det kräver en kontakt med sig själv. Med sina känslor. Med sitt hjärta. Hitta själen i kroppen. Det handlar inte om att vara "djup", det handlar om att vara Dig själv. Det där som du hör alla sträva efter, eller hela tiden vara... "Sig själv". Det betyder inte ett jävla skit för någon som inte vet var den har sig själv.

Kanske är allt det jag skriver bara nonsens. Kanske är det viktigare vilka siffror jag skriver att jag lyfter i hantelpressen. Kanske är det viktigare hur många svärord jag använder i mina texter. Hävdar att jag inte är ödmjuk, men sedan när är anonyma kommentarer i syfte att trycka ned mig, ödmjukt?

Sedan när skulle någon lyssna på någon som inte står upp för det dem slänger ur sig? Det är som att röka och sedan sitta och föklara hur dåligt det är att röka och viktigt det är med god hälsa. Det är hyckleri. Och den enda man ljuger för är sig själv. Verkligheten är vad du gör den till. Ljuger du för dig själv, lever du i en lögn. Det blir din verklighet, som du medvetet som omedvetet, väljer att leva.
 
Varför ta denna fantastiska möjlighet till att känna, uppleva, erfara och uppskatta var stund i livet till att vara anonym... istället för att vara Du och våga vara det fullt ut? Hitta dig själv, du vilsna själ... för någon med kontakt med sig själv finner inget som helst VÄRDE i att försöka förnedra någon annan, ännu mindre gömma sig bakom anonyma kommentarer. Värdet ligger i vad du väljer att värdera.
 
Att värdera att försöka stoppa mig från att utvecklas är en kamp redan förlorad. För jag vinner alltid, oavsett. Det ligger i min natur. Frågan är, när du ska våga släppa ut ditt lejon för att bli det bästa av dig, och sluta gå i fåraflockan bland alla andra fucking losers. Det ligger hela tiden i dina händer, men du väljer inte att öppna upp dem. Så du sitter där. Spänner dem. Håller in dig.
 
Du anonyma... Kanske för att du är rädd att visa vem du verkligen är. Jag står för den jag är, och jag lever det. Det är något som alltid kommer skilja mig från dig, tills att du tar tag i dig själv. Tills dess kan du börja släppa taget om mig. Välj dina strider... jag behöver inte dig. Jag har tillräckligt med vänner.

Tänk på saken.

Eran enda,
- Chyde

Vilken varg matar du?

TIDSINSTÄLLT INLÄGG 2014-04-07

 
För dig... kanske jag bara lyfter skrot... Men det lyfter mig.
 
Det ger mig som man en möjlighet att göra utlopp... för inre laddad aggression som jag tidigare tagit ut över andra och mig själv på ett destruktivt sätt. Kastat omkring mig hänsynslöst. Som om jag inte vore aggressiv nog till min natur... I detta stressiga liv... I denna värld med vikten av hela på mina axlar.

Numera tar jag inte mer plats än jag behöver, men ber inte heller om ursäkt för den plats jag tar.

Idag uppmuntras vi inte till att utöka vårt medvetande, vår tankeverksamhet och sprida kärlek. Vi uppmuntras till att ständigt matas utav yttre påfrestningar som sätter känslorna inom sig ur balans. Håller man människor ur balans, är dem under kontroll. Detta genom massmedia och övriga "underhållningsmetoder".

"Metoder" som håller våra hjärnor upptagna med något som egentligen inte gynnar oss. Sedan när var det du hörde någon säga att den ska se en dokumentär om Area 51 och det dem döljer för resten av omvärlden? Jämfört med vem som låg med vem i Paradise Hotell och vem som bråkade med vem?

Det handlar om att vara sin egen källa till livet. Hitta sina egna vägar, skapa nya fotspår där inte en majoritet av människor trampat och visat hur långt åt helvete man kan gå när man går i massor. Rakt in i döden... Inte nödvändigt fysiskt, men gå runt levande död. Ingen begrundad tankeverksamhet.

Om människor begrundade sina ord och handlingar mer hade världen varit en vackrare plats.

Jag säger inte att jag är bättre än Dig. Att jag är bäst av alla. Men jag tänker bli det bästa av det Jag kan bli... och det kan inte Du stoppa. Inget jävla samhällssystem kan ändra på det. Ingen orättvis värld kommer kunna stoppa den styrka som växer inom mig utom jag själv... Ingen jantelag och inget "lagom".

Det finns en vacker historia jag vill läsa för er...

Det var en gång en pojke som satt med en äldre man i stammen. Mannen sa:

- I varje man finns två typer utav vargar:
En ond, girig, kallblodig som törstar efter makt.
En god, ödmjuk, varmhjärtad som hungrar efter att leda.

- Vem vinner? Frågade pojken nyfiket.
- Den du väljer att mata, svarar mannen.

The End.
 
Med det önskar jag er en fin dag... och ett fint liv. Det blir vad ni väljer att göra det till.

Eran enda,
- Chyde

Tips för dig som vill träna varje dag.

 
Det finns de som nöjer sig med att träna lite grann... Lite lagom. Blir glada om de får in något pass i veckan, helst två. Helst ska man ha lite ont någonstans och det ska ha gått "helt okej". För det får inte vara helt fucking underbart, för då är det något fel. Du är träningsnarkoman! Haha, svensk mentalitet.

Fuck svensk mentalitet. Fuck svenska avundsjukan. Fuck lagom.

"Men det är bra så... Det räcker gott och väl"...

- Förvisso... För någon som inte vill mer än att vara som alla andra. Be my guest.
 
 

Men det här inlägget är för er, som precis som mig, tränar på daglig basis. Som förbiser vad majoriteten tycker och går på vår egen känsla. Varför ska vi vila för att det står vila på schemat? Det är inte så att våra förfäder tog en dag "off" och chillade och inte var ute och jagade föda, så varför ska vi?

För att vi kan? Eller bara för att vi har lärt oss att det är så det ska vara... utan att ifrågasätta det? Jag lyssnar hellre till min kropps signaler, stärker min mentalitet att stärka kroppen, slåss mina strider för att sedan finna frid i min själ. Men om man hellre vill bli uppfostrad av samhället, så go ahead.

Här kommer jag, som tränar 1-3 timmar VARJE dag, med undantag för dagar då de helt enkelt är annat som måste göras och prioriteras före eller för att jag känner att det behövs, att ge några råd för er som helt enkelt vill kunna träna varje dag och ändå få den återhämtning och vila ni behöver.
 
  • Dela upp muskelgrupperna.
    - Alternativt skifta intensitet från dag till dag om du använder hela kroppen (ena dagen tungt, andra dagen lätt, tredje dagen mittimellan etc.)

  • Ät efter behov.
    - Ska du träna mer behöver du mer energi. Ta reda på hur mycket energi du behöver om dagen och anpassa efter din träning och dina mål med den.

  • Sov mycket.
    - Med mycket menar jag minst 7 timmar, helst 8 i genomsnitt. Under sömnen sker många utav kroppens återhämtningsprocesser som inte bara är viktig för musklerna utan för nervsystem och funktionen av resten utav kroppen. Magnesium innan läggdags är ett tips för er som inte sover bra eller som vill sova bättre.

  • Få dagligt behov utav vitaminer och mineraler.
    - Många underskattar sina behov utav dessa och tänker att man får i sig det mesta via kosten om man äter allsidigt... Återigen varför? För att man hört det, eller för att man tagit reda på det på egen hand? Ett dagligt intag utav multivitamin, samt extra intag utav ALA och omega-3 fettsyror är något jag starkt rekommenderar.

  • Få i dig något inom en timme efter ditt träningspass.
    - Efter träningen har man ett "öppet fönster" som det heter då kroppen är extra känslig och mottaglig för näring (dvs. det du stoppar in i kroppen kommer att sugas åt sig utav kroppen som en tvättsvamp och gå till repareringsprocesser = snabbare återhämtning = kan träna varje dag) men tyvärr är kroppen då även känslig för bakterier och virus (vid tillfälligt nedsatt immunförsvar) vilket gör att du lättare kan bli sjuk om du inte stänger detta öppna fönster inom ca 60 min efter träning, föredraget är inom 30 min.

  • Var noga med att värma upp. Det sista du vill göra är att skada dig när du som mig, älskar att träna varje dag. Se därför till att värma upp musklerna du ska arbeta eller kroppen överhuvudtaget. Då minskar du risken att skada dig och kroppen gör sig redo för det du tänker ge den - vilket är fucking slakt. Eller... lagom, om du så vill.
 
Fler tips? Eller något ni undrar om mig? Skriv i kommentarsfältet så svarar jag... 

...Kanske denna gång i en video!

Nu väntar 300gr kyckling, 300 sötpotatis och iskall Coke Zero Vanilla samt filmkväll med min kära.
 
Eran enda,
- Chyde

Slå mig fri...


Det är bara en brinnande glöd... Som vill slå ut i lågor. Att vara mänskligt begränsad med en själ som slagit sig fri. Vad är frihet? När vi lever likt får instängda och tvingade åt olika håll i ett system som endast gynnar dem som förtjänar det minst. Människor som värderar pengar mer än människoliv.

Att skapa lycka i sitt liv, göra sitt liv till ett större syfte än bara sig själv... att våga skapa lycka för andra. Det är frihet i ett begränsat liv som vi lever. Ingenting är omöjligt, men samhället vill sätta ramar runt dig för hur du ska vara, vilket gör att du följer med strömmen likt en fisk med vattens drag...

Jag påminns om det här varje dag. Varje dag när jag ser människor som inte ens vågar se mig i ögonen, efter att ha pratat bakom ryggen på mig. Jag har min egen rygg varje dag, och förlitar mig på det. Den enda som kommer vara mig trogen in i döden är mig själv. Många har förlorat sig själva i strömmen...

Min rygg har många knivar i sig, men fortsätt prata. Det visar bara hur ryggradslösa ni är. Människor utan integritet. Osäkra individer som gör en höna av en fjäder istället för att ta tag i dem riktiga problemen som finns. Och det är ingenting materiellt jag talar om... Jag talar om oss. Människor.

Ifrågasätter om jag verkligen står för moraliska värdegrunder som människa? Respekt, lojalitet och jämnställdhet? Om ni utgår från ett av mina blogg-inlägg, har ni inte mycket att grunda det på. Det är alltid "folk" som sagt si och så. Folk... Det är inga individer med självrespekt iallafall.

- För var ligger respekten i att fördöma en människa på svaga grunder, prata bakom ryggen på den, ifrågasätta huruvida den lever moraliskt eller inte och lägga mer energi på att sprida rykten om den än att ta reda på hur det ligger till? Och på vilket sätt påverkar mitt levnadssätt ditt liv, och isåfall varför?

Du kanske ska se över dina prioriteringar i livet, om du inte ens känner mig, och jag är en av dina högsta. Mitt syfte med den här bloggen och med allting jag gör, är att motivera, uppmuntra, väcka tankar och diskussioner kring det JAG finner viktigt och det mina värderingar kretsar kring.

Om jag på något sätt berört dig och du tagit åt dig personligen av något jag sagt, kanske du ska se över om problemet verkligen ligger i det jag skriver eller hur jag är som människa eller vad jag gör på min fritid som inte du - eller någon annan jävel har något med att göra... Eller om det ligger hos... Dig?

Tänk efter... Så slipper du eftertänka.
Har inte tid för fler fiender, och har tillräckligt med vänner.

Eran enda,
- Chyde

Kvällstankar...

 
- Malcolm X


Jag känner mig nollställd. Plus minus noll.
 
...Proppfylld med mat, uttömd på energi. Full av kärlek, utsöndrandes ur mig... Likt en förbindelse till jorden går universum igenom mig och jag blir ett med mig själv och moder jord.
 
Vad snackar du om Chyde?
 
...Vill välja mina ord med omsorg, kanske är det konstigt... eftersom ingen annan gör det.

Finner mig själv i ständig förundran över mänsklighetens omedmänsklighet... Som också är mänsklig. Att bara vara, existera utan att leva. Det är förundrande. En förlorad generation, som ska ta över denna planet. Inte konstigt att det råder kaos världen över. Människor som tror mer på Gud än sig själva.

Människor som behöver samhället till att sätta moraliska regler för hur de ska leva som människor. Ideal. Alla vill leva för att lära, men få lär det dem lever. Mycket på ytan, men vågar inte hålla ens hålla ögonkontakt när det väl gäller. Kanske för att de ser sin reflektion i pupillerna som speglar deras riktiga jag... Eller helt enkelt påminner om den falska upplaga de väljer att framföra.

Vem är du?

Människor hungriga efter makt, oförmögna att kontrollera sin girighet. Olika energiflöden genomströmmar vårt universum. Pengar vår jord. Kärlek oss människor. Lyckan vill köpas för pengar, och tillfredsställs för stunden. Men ingen kärlek grundas... då alla vågar visa upp sin nakna kropp...

...men är rädda för att blotta sina själar.

Här blottar jag mig... genom ord... ett energiflöde... ett nätverk som kopplar samman flera olika till en och samma kontakt. Jag blottar mina värderingar och det jag står för som individ. Men människor ser bara ytan... De ser bara en bild med en stringtrosa över ansiktet, utan att förstå mitt syfte med bilden.

De ser bara mina ord, utan att se helheten utav min text. De läser inte mellan raderna utan tar orden bokstavligt och utifrån deras fördöme väljer att personligen angripa mig med deras åsikter om hur jag är som människa eller vem jag är. Ni som hävdar er känna mig så väl... Men ständigt påvisar motsatsen.

Kanske för att det är lättare att dömma någon annan, då man tar bort fokuset från sig själv och riktar den ifrån sig... I rädslan för att själv bli dömd. Det visar inte hur stark du är när du attackerar med dina ord över kommentarer på Facebook eller anonymt i bloggen.

Det är så genomskinligt... Du tror att du är odödlig... Men vågar du leva? Värna om dig själv. Värna om energin du ger ut och var du fokuserar den. Det är där den kommer att flöda. Jag vill låta den flöda genom mig till er... genom mina ord... Genom att leva som jag lär... Genom att stå för det jag säger.

Försöker hålla mitt ord... för att det inte kommer hålla sig självt. Det kräver engagemang. Integritet som människa. Respekt mot sig själv och sina handlingar då alla, små som stora, föder konsekvenser. Att välja sina med omsorg, och förstå att striderna inte är mot världen, utan mot dig själv... föder en vinnare...

...ur ännu en krigare i livets spel.

Den enda leken du kommer levande ur är Kärleken.
Att leva i hat kommer endast kväva dig... släpp stryptaget om dig själv... och andas...

...Du är fri. Släpp dina vingar fria och flyg.

Eran enda, 
- Chyde

Med världen på mina axlar...


Igår började jag min dag med lite morgonpump utav armarna. Efter lunchen körde jag rygg. Sedan under eftermiddagen gick jag över på ben. Kom hem... Åt som ett djur hela kvällen, och sov sedan 11 timmar i sträck. Vaknade upp och nu sitter jag här på gymmet igen... och ska träna igen.

Axlar idag, som jag prioriterar nu. 

Vad är det som driver mig?
- Samma drivkraft som driver dig till att investera din tid i att festa, dricka alkohol, röka och dela ytlighet med människor som du kan lägga upp bilder med på instagram så att alla andra kan godkänna att även ditt liv är okej. Frågan är om det är OK med dig och dina värderingar. Det är det enda som räknas.

Nu går jag ut och stärker mina värderingar i krigsfältet... Där striden är mot mig själv och mina svagheter. Där jag investerar i mig själv. Där varenda sekund... Varenda ögonblick är för mig. När jag tar hand om mig själv, kan jag ta hand om andra, så jag ser till att göra det jag älskar... för att kunna älska min omvärld.

Vi alla kan förändra världen...
...men det börjar med oss själva.

- I'm starting with the man in the mirror.
 
 
Eran enda,
- Chyde

Tidigare inlägg