chyde.blogg.se

Views.

Har aldrig haft långt till mina känslor. Men skrivandet har hjälpt mig uttrycka mig. Jag tror det var därför jag skrev texter redan som 10-11 åring och började göra musik:

Lyssna här.
 
Det var även skrivandet som tog mig igenom tunga stunder. Av ilska... Av sorg... Av tomhet. När min första flickvän var otrogen mot mig. När min pappa drog och lämna allt. När jag gjorde slut med min första riktiga kärlek trots att hon betydde allt för mig. När jag gick igenom aborten till det som idag skulle varit mitt barn...
 
Ibland sitter jag, som nu, och tänker: Shit vad mycket jag tagit mig igenom ändå. Och gått igenom överlevande. Andra sekunden sitter jag och tänker på att jag inte klarar av det här mer. Det är lite så panikångesten har varit tidigare. En slags krypande känsla av att behöva få utlopp på något sätt. Fort. Det har gått från att ligga i fosterställning på golvet, till att ringa nödnummer till mottagningar för självmordstankar, till att slå sönder mina knogar i betongväggar, till att skära mig i underarmen...

Listan kan göras lång.

Det låter som att jag är värsta emo't som inte gjort annat än gräva ner mig... Men tvärtom, det har gjort mig ödmjuk. Det har gjort att jag ger. Att jag vill få andra le. Jag vill ge dom hopp. Jag vill ge dom det jag inte kunde ge mig själv. Det min pappa inte kunde ge mig. Det mina flickvänner inte gav mig. Det mitt hem inte gav mig. Det jag blev tvungen att lära mig själv ge mig själv...

Kärlek.

Så när jag gör det jag älskar... Musik... Eller drar och tränar, då menar jag det.
Så när jag säger att jag älskar dig, menar jag det.
Och jag gör det med allt jag har.


För jag vet hur det är att inte känna någonting.

 
 


Caetty

Hej Erik yo bloggaren fint

2016-09-07 / 17:24:51

Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback