chyde.blogg.se

Långt inlägg med många bilder.

 
 
 
OK, eftersom jag på något vänster alltid drar ut på skrivandet här så tänker jag kompensera det med att skriva ett längre inlägg. Det kommer vara oredigerat då jag bara låter orden flöda. Det är lite som jag låter mig handskas med livet i övrigt: Går på känsla.
 
Kanske även därför jag inte passar ihop med stora folksamlingar eller i ett system som bara är. Jag är den som skapar systemet och den enda gången jag vill vara bland stora folkmassor är om de är där för mig. Själviskt, kanske. Men jag känner mig själv. Så ja skulle snarare kalla det självmedvetenhet. Jag tror på det att den som känner sig själv bäst kommer komma längst. Och att folk försöker nå sin fulla potential tvärtom, genom att eftersträva en bild utåt om hur bra dom är.
 
 
 
"Kolla på mig, jag har köpt lägenhet. Kolla på mig jag har en fast anställning. Kolla på mig jag har köpt en bil. Kolla på mig jag festar på Stureplan. Kolla på mig, jag dricker dyra drinkar och äter på dyra restauranger." Och ta mig inte fel, jag tycker man ska fira sina åstadkommanden. Men när man sitter där med alla sina saker och ändå inte känner lycka, ändå inte känner sig in-tune med sig själv. Om man sitter där och ändå klagar över sitt liv. Om man gör allt det där, för att ens föräldrar säger det, ens partner vill det, traditionen, eller samhället säger det.
 


 
Man försöker sträva efter ett åstadkommande genom andra faktorer utifrån, utan att bygga sig själv inifrån ut.
 
Så självmedvetenhet... Ju mer du lär känna dig själv desto mer kommer du kunna bygga ett liv som är 100% äkta för dig. Det är därför jag lämnat anställningar. Det är därför jag lämnat människor. Det är därför jag är vaken sent och går upp senare. Det är därför jag sitter uppe på nätterna och gör musik. Det är därför jag tränar på eftermiddagen / kvällen. Det är därför jag står och steker middag kl 21-22 på kvällen. Det är därför jag går in helhjärtat i mina kärleksrelationer. Det är därför jag inte går på fester. Det är därför jag inte dricker alkohol. Det är därför jag inte röker. Det är därför jag inte tar droger. Det är därför jag endast har ett fåtal i mitt närhet som jag ger min lojalitet, trohet och min tid till. It's just who I am.
 
 
 
Så många av mina inlägg handlar om just det. Jag frågar dig vem du är och försöker väcka tankar hos dig som läser att; om du inte gör det du älskar i ditt liv just nu... begår du ett brott mot din mänskliga rättighet. Vi är här nu... och vi kan försvinna närsomhelst. Så vad gör du i ditt liv nu? Tar du vara på den här fantastiska möjligheten? Eller följer du alla andra för att sedan sitta där olycklig, leva för helgerna, hata måndagar och klaga över att du aldrig får tid till det du vill? Jag vet iallafall att jag inte vill vara den som ångrar något på min dödsbädd.
 
Jag är inte perfekt. Långt ifrån. Och tror inte ens perfektion existerar eftersom allting är relativt. Och jag dömer inte dig. Jag kämpar varje dag mot mitt ego och försöker uttrycka mer kärlek. I allt jag gör. Nånstans är jag som lyckligast, inte bara när jag gör som jag vill i mitt liv utan ger andra så mycket värde som möjligt. Kärlek. Fina ord. Delar mina tankar. Delar min passion. Min träning. Min musik. Det är därför jag pumpar ut innehåll. Planterar min säd i denna värld. Markerar mina revir. Delar allt jag är.
 

Det är bara så jag är. Hur är du?
Nu tänker jag dra och träna. Stay tuned för mer.
Jag har ett förslag dessutom. Tänkte börja spela in videologgar. Är det något som skulle vara av intresse? Och isåfall vad vill ni se? Del i vardagen? Matlagning? Träning? Musikskapandet?

Tell me.

Views.

Har aldrig haft långt till mina känslor. Men skrivandet har hjälpt mig uttrycka mig. Jag tror det var därför jag skrev texter redan som 10-11 åring och började göra musik:

Lyssna här.
 
Det var även skrivandet som tog mig igenom tunga stunder. Av ilska... Av sorg... Av tomhet. När min första flickvän var otrogen mot mig. När min pappa drog och lämna allt. När jag gjorde slut med min första riktiga kärlek trots att hon betydde allt för mig. När jag gick igenom aborten till det som idag skulle varit mitt barn...
 
Ibland sitter jag, som nu, och tänker: Shit vad mycket jag tagit mig igenom ändå. Och gått igenom överlevande. Andra sekunden sitter jag och tänker på att jag inte klarar av det här mer. Det är lite så panikångesten har varit tidigare. En slags krypande känsla av att behöva få utlopp på något sätt. Fort. Det har gått från att ligga i fosterställning på golvet, till att ringa nödnummer till mottagningar för självmordstankar, till att slå sönder mina knogar i betongväggar, till att skära mig i underarmen...

Listan kan göras lång.

Det låter som att jag är värsta emo't som inte gjort annat än gräva ner mig... Men tvärtom, det har gjort mig ödmjuk. Det har gjort att jag ger. Att jag vill få andra le. Jag vill ge dom hopp. Jag vill ge dom det jag inte kunde ge mig själv. Det min pappa inte kunde ge mig. Det mina flickvänner inte gav mig. Det mitt hem inte gav mig. Det jag blev tvungen att lära mig själv ge mig själv...

Kärlek.

Så när jag gör det jag älskar... Musik... Eller drar och tränar, då menar jag det.
Så när jag säger att jag älskar dig, menar jag det.
Och jag gör det med allt jag har.


För jag vet hur det är att inte känna någonting.