chyde.blogg.se

En historia...

Jag ska berätta en historia...

Det var en gång en personlig tränare som jobbade på ett högt uppsatt företag. Han drevs av sin passion och ville göra levebröd av den. Han såg inte pengarna, det var inte det som gav honom drivkraft. Det var möjligheten att kunna förändra människors liv. Att vara deras vägledare. Deras mentor. Deras coach. Han kom att inse att ett företag endast intresserade av att vinstdriva, någonstans på vägen, glömmer medmänskligheten och låter den mänskliga girigheten och egot komma före.

Han höll huvudet högt trots att livet utanför gymmet var turbulent. Stress med boende. Flytta runt flera gånger. Leva med otryggheten. Ändå gick han till jobbet och han kämpade med de förutsättningar han hade. Visst han hade ganska stort skägg. Rakat huvud. Ganska tighta kläder på en ganska stor kropp. Han tyckte om att bära parfym och lukta gott. Han tyckte om att göra intryck.

Aldrig någonsin var han otydlig med hur viktigt det är för honom att vara rak och ärlig. Han respekterade människor som är det, eftersom han under sitt liv upplevt att människor han uppfattade som fina människor valt att snacka bakom hans rygg, och köra med fulspel. Kollegorna på detta företag är inte alltför förtjusta i hans starka karaktärsdrag, varken de fysiska attributen eller den mentala. De viskas bakom hans rygg och det görs hönor av fjädrar och det sker på en nivå att till och med dagisbarn rynkar pannan.

En dag när han känner sig som lägst, börjar han växla några ord med städaren som kommer dit varje kväll och gör rent efter en hel arbetsdag. Denna städare kunde inte så mycket svenska, men tillräckligt mycket för att de skulle kunna komminucera och de fattade tycke för varandra väldigt fort. Sedan sa denna städaren plötsligt till honom och ordagrant lyder orden:

"Ibland när jag tänker människor med gott hjärta, då jag tänker dig. Förstår du vad menar jag?"

- Jag förstår dig och jag känner vad du menar. Tack, min vän.

Så många människor har valt att missförstå. Jag kommer alltid tillbaka till att det handlar om att de inte förstår sig sjävla. De är för rädda för vad de själva potentiellt kan bli. Så de väljer att se bortom sin enorma kapacitet. Och jag är inte ledsen längre... det har jag slutat vara för länge sen. Vi pratar om att alla ska behandlas lika, att alla är lika värda, men det är bara när det passar dina premisser. Och då räkns det ju inte riktigt. För antingen är man lika mycket värd, och då baseras någons omdöme inte på vad ditt eftermiddagshumör råkar vara. Man är accepterad för den man är, och man är det på riktigt. Inte bara utåt sätt när det låter bra. För hur något låter och hur något är är två olika saker, och folk pratar så jävla mycket och låter bra, men när det väl kommer till kritan är de dom första att backa och titta åt ett annat håll.
 
Det är tack vare er jag ser klart. Tack.



The end.
 
 
 



Eran enda,
- Chyde



Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback