chyde.blogg.se

Varför läser Du min blogg?

Ni som har läst den här bloggen länge... Tack! Ni som precis börjat läsa... Välkomna.

Jag vill inte göra det här till bara mig själv, utan jag vill ta er med mig på min resa. Det har jag alltid velat. Syftet med denna bloggen är att inspirera, motivera och transformera dig till ett starkare Du. Fysiskt, psykiskt och spirituellt. Allt i ett. Så gör mig en tjänst: Om något av det jag skrivit hjälpt dig, eller påverkat dig på något sätt, skriv i kommentarsfältet! Vill veta vem just Du är och varför Du läser min blogg.


Vad väntar du på?


Eran enda,
- Chyde

En historia...

Jag ska berätta en historia...

Det var en gång en personlig tränare som jobbade på ett högt uppsatt företag. Han drevs av sin passion och ville göra levebröd av den. Han såg inte pengarna, det var inte det som gav honom drivkraft. Det var möjligheten att kunna förändra människors liv. Att vara deras vägledare. Deras mentor. Deras coach. Han kom att inse att ett företag endast intresserade av att vinstdriva, någonstans på vägen, glömmer medmänskligheten och låter den mänskliga girigheten och egot komma före.

Han höll huvudet högt trots att livet utanför gymmet var turbulent. Stress med boende. Flytta runt flera gånger. Leva med otryggheten. Ändå gick han till jobbet och han kämpade med de förutsättningar han hade. Visst han hade ganska stort skägg. Rakat huvud. Ganska tighta kläder på en ganska stor kropp. Han tyckte om att bära parfym och lukta gott. Han tyckte om att göra intryck.

Aldrig någonsin var han otydlig med hur viktigt det är för honom att vara rak och ärlig. Han respekterade människor som är det, eftersom han under sitt liv upplevt att människor han uppfattade som fina människor valt att snacka bakom hans rygg, och köra med fulspel. Kollegorna på detta företag är inte alltför förtjusta i hans starka karaktärsdrag, varken de fysiska attributen eller den mentala. De viskas bakom hans rygg och det görs hönor av fjädrar och det sker på en nivå att till och med dagisbarn rynkar pannan.

En dag när han känner sig som lägst, börjar han växla några ord med städaren som kommer dit varje kväll och gör rent efter en hel arbetsdag. Denna städare kunde inte så mycket svenska, men tillräckligt mycket för att de skulle kunna komminucera och de fattade tycke för varandra väldigt fort. Sedan sa denna städaren plötsligt till honom och ordagrant lyder orden:

"Ibland när jag tänker människor med gott hjärta, då jag tänker dig. Förstår du vad menar jag?"

- Jag förstår dig och jag känner vad du menar. Tack, min vän.

Så många människor har valt att missförstå. Jag kommer alltid tillbaka till att det handlar om att de inte förstår sig sjävla. De är för rädda för vad de själva potentiellt kan bli. Så de väljer att se bortom sin enorma kapacitet. Och jag är inte ledsen längre... det har jag slutat vara för länge sen. Vi pratar om att alla ska behandlas lika, att alla är lika värda, men det är bara när det passar dina premisser. Och då räkns det ju inte riktigt. För antingen är man lika mycket värd, och då baseras någons omdöme inte på vad ditt eftermiddagshumör råkar vara. Man är accepterad för den man är, och man är det på riktigt. Inte bara utåt sätt när det låter bra. För hur något låter och hur något är är två olika saker, och folk pratar så jävla mycket och låter bra, men när det väl kommer till kritan är de dom första att backa och titta åt ett annat håll.
 
Det är tack vare er jag ser klart. Tack.



The end.
 
 
 



Eran enda,
- Chyde

Den mänskliga fria viljan.

Såg på nyheterna idag om ett hus som "stack ut för mycket" och som kommunen krävde skulle målas om. Vi pratar om ett hus som var lite gulare än alla andra. Det var inte en regnbåge eller graffiti över hela skiten. Bara en lite gulare, klarare, starkare nyans än resten av villorna längs längan. Det är typiskt svensk mentalitet. Istället för att beundra det som särskiljer sig, ska vi jämlika, normalisera och neutralisera. Vi ska ta bort det som är annorlunda, dra ned det som är starkt så att det kan vara på samma låga nivå vi väljer att kategorisera oss själva.
 
Du får vara bra, men inte bättre än mig, TYP.

Jag blir så jävla förbannad på det. Precis samma debatt som att könsneutralisera barn. Pojkar ska få leka med barbies och flickor ska kunna gå i blått. Det går i samma anda och paragraf som religion som man föds in i. "JAG bestämmer vad du ska göra, vad du ska tycka, vad du ska tänka, vad du ska tro på, hur du ska leva."

Var ligger den egna mänskliga fria viljan i att bli inavlad?
 
 
 
 
 
Du kan ta ett lejon från djungeln och försöka tämja det. Men du kan aldrig ta djungeln från lejonet. Det finns vissa saker den kommer att göra för att det ligger i dens natur. Så flera år kan gå och den lyssnar på dig. Sedan en dag gör den något automatiskt, för att det är naturens gång. Jag ser mig själv som ett lejon. Jag är härskare över djungeln och har makten att bestämma över mig själv. Men jag lever i ett samhälle med en massa, en fåraflock som gör allt dom blir tillsagda utan att rynka på ögonbrynet och försöker kväva lejoneti fåradräkten, som alltid sitter lite obekvämt.

Jag tror på människans egna vilja. Jag tror på att vi inte behöver en regering som bestämmer vem som ska vara mamma eller pappaledig. Jag tror på att vi inte behöver lagstiftelser som säger hur jag ska leva mitt äktenskap. En relation är mellan två individer och även om en tredje part tycker annorlunda, ska det inte behöva avgöra de två individerna. För man har sina egna värderingar och sin egna tro. Det är DEN man ska mata. Om det är Gud, om det är en dröm du alltid velat uppnå, om det är aliens du tror på, vad det än är ska du göra det som är DU.

Och jag vet att det känns jobbigt att höra det här. Kanske lite klyschigt. Men det är för att det låter bra att säga vissa saker. "Jag ska unna mig..." "Det är ok att ta det lugnt ibland, hehe..." "Fint väder...". Men det är ingen TV, inga reklamer, inga chefer, inga regeringar, inga människor som blundar för verkligheten som kommer säga till dig hur det verkligen ligger till. Dom kommer bara uppmuntra dig till att fortsätta smälta in, vara som alla andra, konsumera mera, lägg din själ i materiella ting och lyssna på allt din regering säger.

Jag säger det ingen annan vågar säga: Var du. På riktigt den här gången. Inte bara sålänge det passar andra människors ramar. Eller samhällets. Utan på riktigt. Följ dina drömmar. Lyssna till DITT hjärta. Stå för dina värderingar och bilda dig din egen världsliga bild. Gör din egen verklighet. Och varje gång du är osäker, titta alltid inåt - inte utåt. För det finns en anledning till att du känner det du gör på insidan - och det är för att det är där det äkta ligger. Du kan bli av med ditt jobb. Ditt hem. Dina pengar. Dina vänner. Allt du äger. Allt som finns utanpå. Men själen inom - kan Ingen ta ifrån dig.


Kom ihåg det.
 
 
 
 
 

Eran enda,
- Chyde

Egen.

Du är för "egen".

Det har jag fått höra hela mitt liv, ofta följt utav att det inte ska tas personligt, eller uppfattas som negativt. Undrar vad som är mest ironiskt, att dom har mage nog att säga det eller att dom pratar i motsatser. Det är samma scenario som när en kvinna blir slagen och sedan får höra "...men jag älskar dig". Undrar hur dessa människor resonerar: 'Jag gör en sak och sen säger jag en annan, för att jag inte kan stå för vad jag verkligen menar så hoppar jag mellan två betydelser så får du tolka det hur du vill, för ansvaret ligger inte hos mig.'

Egen. Kanske är det bäst så. Ensam är stark, men det är också i ensamma stunder man blottar sina svagheter. Därför många är rädda för att vara själva. Ockuperar sig själva med sociala tillställningar och kastar sig in i mängden för det är i ensamheten man möter det man verkligen är... och då slutar det med ett djupt citat på instagram och några Drake låtar, för det är ju så man handskas med sig själv idag.

Det känns som att jag har så mycket att ge till världen. Så många människor jag har kvar att påverka. Ibland känns det som jag springer mot tiden, och då slutar det oftast med att jag stannar upp och inte gör någonstans alls. Försöker vara i nuet. Och ibland säger nuet till mig att skita i den här världen, bygga mig en litet krypin någonstans i skogen. Eller gå och lägga mig och aldrig vakna...

...Andra gånger vaknar jag redo att rädda världen.

Jag försöker att passa in, med min integritet och självrespekt i välbehåll. Kanske är det där det brister. Att jag inte kan sjunka tillräckligt lågt för att acceptera värdelösa arbetsvillkor, osäkra människor och majoriteten av min tid till något som inte förgyllar min själ. Jag drivs av en ren fucking passion... och i detta giriga samhälle passar man inte in om man gör det. Man blir kallad för "egen" och man ska inte ta det personligt, för det är ju något bra. Så länge det inte får dig att se sämre ut när du sitter där med ditt falska leende och gestikulerar det du lärt dig för att vara någorlunda socialt kompetent. Identitetslösa tomma skal, utan någonting som driver själen. Man ska bara vara arbetskraft och generera pengar idag. Men ni ska veta en sak - jag är hellre för egen, än som dig. För du är en av alla andra. Och världen har tillräckligt många av sådana.
 
 


Eran enda
- Chyde