chyde.blogg.se

Stockholm Halvmarathon 2013





Jag vaknade som många andra morgnar utav att mobilen vibrerade... Svarade utan att kolla på displayen då ögonen gjorde för ont och i andra änden hördes Fredriks exalterade röst. Det var dags - nu var det bara timmar innan startskottet avlossades för Stockholm Halvmarathon 2013.

Klev upp ur sängen likt en zombie ur en apocolypse.

Kroppen kändes tung, huvudet kändes tungt, hjärtat kändes tungt. Jag tog några djupa andetag, såg mig i badrumsspegeln och sköljde av ansiktet. Oförmögen att tvätta bort smutset från det förflutna, accepterade jag min historia för stunden, och gick vidare in till köket för att möta min framtid.

Fram med kvargen, i med fun light, massor utav rödbetssaft, kanel och havregryn. Hann inte känna efter huruvida det var gott eller inte - men det spelade ingen roll. Jag åt nu för att ge näring åt min kropp - inte för att tillfredsställa någon aptit. Mitt byte var i sikte och jag jagade efter det.

Ansade skägget och hoppade sedan in i duschen och rakade av mig håret på mage, bröst och armar. En vanlig procedur för min del, som adderar till känslan utav förberedelse. Packade ner ombyte, hörlurar, deodoranter, parfym, proteinbars, energidryck, koffeintabletter och allt jag kunde tänkas behöva.

Ringde några viktiga samtal, svarade på gratulationer från alla håll och försökte göra allt för att vara så många till behags som möjligt, samtidigt som jag förberedde för att röra mig. På med nummerlappen, en tjocktröja över ifall att det är kyligt and off we go...

En känsla av inre stolthet, medans jag fångar yttre blickar.

Jag mötte upp Fredrik på tunnelbanan och vi begav oss mot kungsträdgården. Efter lite förberedelser på plats ringer jag upp två fina själar som jag och Freddi möter upp och delar lite kärlek med. De sjöng för mig tillsammans i en klang vackarare än någonsin.







Klockan började dra iväg och det var dags att röra sig mot starten. Jag var i en tidigare startgrupp än Freddiboy, eftersom jag redan tävlat i halvmarathon två gånger tidigare, så jag och han gav varandra lyckoönskningar, kramar, knogar mot varandra och skildes därefter åt.

På med hörlurarna, fram med spellistan... Jag var redo. Skakade av mig pirret genom benen och hoppade lite. Jag kände mig laddad. Påminde mig om att inte dra iväg med adrenalinet utan hålla mig till planen och börja långsamt. POFF! Och där gick startskottet för startgrupp D.

Första kilometern in och jag kände mig varm, ökade takten något... Människorna längs banan jublade för fullt och det var oundvikligt att le. 3km in undrade jag vad jag höll på med - det började bli tungt. När jag passerade 5km tänkte jag, att det inte var så jobbigt ändå, trots allt. Passerade 10km...

12km in i loppet och jag kände mig ostoppbar. Äntligen nådde jag 15km - och nu började det bli riktigt tungt. Lårmusklerna skrek utav utmattning och trötthet och knäna började göra ont för varje steg jag tog. Tekniken blev något sämre, då jag haltsprang min väg fram, och jag tappade lite i hastighet.



16km... 17km... 18km... AAAAAAAH!!! Upp med huvudet, upp med bröstet, lyft på fötterna, framåt march, let's go, let's go!!! Hyperventilerade mig i uppförsbackarna och lät mig sväva fram i nedförsbackarna. Vad du än gör nu, stanna inte. Vi stannar inte, aldrig någonsin, även om jag så kryper in i mål.

Jag tänkte på Freddis ord innan vi skildes åt: "Kämpa nu Erik, för fan..." och tyngden i orden han sa, låg i sättet han sa det på. Han menade det, han trodde på mig och det var ömsesidigt då jag trodde på honom, precis som jag alltid har gjort. Jag svävade fram - på molnen, av tro på mig själv.

19km... 20km... Endorfinkicken som kom var starkare än någonsin. Rocky Balboa i hörlurarna och i nedförsbacke sprang jag med armarna i luften och kände min seger innan jag ens nått målet. Nu närmade jag mig svängen... den där innan mållinjen. Nu lade jag benen på ryggen för allt vad det var värt.

Zick-zackade min väg genom folkmassan och sprang in starkare än någonsin. Jag var knappt andfådd, tog min medalj, slet av mitt chip på foten och la det i en av korgarna som stod framme. Skingrade min väg genom folkmassan och vinkade åt min mor, syster och storebror som stod en bit bort och vinkade glatt.


Nu var det över - även om det bara hade börjat. Vi samlades allihopa och samåkte mot en förbokad restaurang där vi alla skulle äta i lugn och ro, samt fira mig och mina 20 år. Vid bordet delades mycket skratt, kramar, gott umgänge, god mat och presenter. Det sjöngs även och önskades lycka för framtiden.



Efter det skildes alla åt förutom jag och mamma som avslutade kvällen hemma hos mig med film och gottigheter. Tur att man hade en mor med överseende för att lägenheten inte såg allra bäst ut. Så vacker som hon är, vaknade jag till en diskad disk, sorterad tvätt och pant och färdiglagad frukost.

Vilken kvinna toppar det, liksom?


Den största presenten av alla var att ha alla samlade och närvarande, utan det hade ingenting materiellt betytt någonting. Kärleken jag fick den dagen var den finaste presenten jag kunde ha fått och det gjorde det till den bästa födelsedagen någonsin. 

20 år och det här är bara början på mitt liv - om ödet så, tillåter...


Tack alla ni som delade denna dagen med mig. Tack för alla era gratulationer och omtankar. Jag står er i evig tacksamhet för hur ni berört mig med era ord, er energi, er tid, och er kärlek.

Tack så mycket för att ni finns.

Eran enda,
- Chyde


Cattie Göransson

Du är ju för bra du, Happy birthday! :D

Svar: Tack Riya :-)
chyde.blogg.se

2013-09-18 / 20:03:38
BLOGG: http://caetty.blogg.se
gasp!

vilket smuts från det förflutna talar du om?

2013-09-23 / 17:17:59
Felicia

Ja det har du rätt i! Tack för de peppande orden! :)

2013-10-04 / 16:07:59
BLOGG: http://feliciamasalla.se

Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback