chyde.blogg.se

Det räcker nu... Del 1


 

"Det räcker nu..."

"Det börjar bli för mycket..."
"Du måste vila... Det är inte bra att träna för mycket"
"Äsch, du är ung, du behöver inte bry dig om vad du äter!"
"Man kan inte träna flera timmar om dagen..."
"Din kropp kommer säga ifrån snart"
"Proteinpulver är farligt och innehåller anabola steroider"
"Du behöver inte kosttillskott om man äter ordentligt"
"Du kommer bara bli övertränad"
"Tycker det här med träningen börjar bli extremt..."
"Det är inte bra att träna som du gör..."
 
Känner du igen dig..? Välkommen. Du är officiellt en av oss. En av som vill lite mer än alla andra. En av oss som sticker ut ur mängden på gymmet. En av oss som inte passar in inom ramen av vad som klassas som "normalt". Du brinner för det du gör och du älskar det - och det gör du helt fucking rätt i.
 
Först kommer människor uppmuntra dig... du vill börja träna och kanske ändra lite på dina kostvanor. Då ger dem dig tummen upp. Perfekt. Mer eller mindre förolämpar dig, som att:
"Ja, det borde du, du är fet/smal och du borde börja träna"

Men sedan händer något... Du börjar få resultat. Kanske till och med över andras förväntningar. Du mår bättre än någonsin, inte bara på grund av den fysiska transformationen, utan för vad som mentalt sker. Du fightas på gymmet... för en inre frid. Några timmars smärta för en stolthet som varar för evigt.

Du utövar din träning praktiskt dagligen på gymmet och ditt intresse växer. Du tar dig själv seriöst, och med det allt du gör. Du har respekt för dig själv, och med det respekt för din träning. Du skaffar dig teoretisk kunskap som gör att du kan ändra det som sker utanför gymmet - för att optimera dina resultat.
 
Du förstår sambandet mellan träning + bra näring + vila = återhämtning/uppbyggnad. Enkel matematik, men så svårt att koppla för någon som inte förstår sig på det... Eller för den delen ens vill förstå sig på det. Jag pratar nu om dessa människor omkring dig, som först var de som uppmuntrade dig...

De människorna som nu ifrågasätter dig. De människor som nu ger dig alla sina åsikter om hur de tycker om din träning. Som om det betalade deras räkningar, eller gav dem deras mat på bordet. De människor som istället för att lyfta dig och ge tummen upp, nu försöker trycka ned dig.

Samma människor försöker nu bromsa upp för dig och försöker med alla medel att få dig ur balans.

"Det räcker nu..."
- För vem? För dig? För alla andra? Det räcker inte för mig. Det räcker, när jag säger att det räcker. Det räcker när jag dör och även då strider jag in i döden. Det är så jag är. Det räcker för någon som inte vill mer. Det räcker för att vara där jag är idag, men jag vill längre. Det enda som räcker är du!

"Man kan inte träna varje dag... man måste vila!"
- Jaha, så du tror för 10.000 år sedan, när vi var grottmänniskor och jagade mammutar, klättrade i berg  och brottades med björnar, tog vi en vilodag, eftersom det stod på schemat, och för att vi "måste" vila? Det kallas lathet, och grundades någongång på 2000-talet.

Hela den här mentaliteten att det inte får vara mer än vad redan är, visar bara på hur lilla landet lagom, lilla landet mellanmjölk, lever upp till sitt namn. Det är som om människor inte är rädda för vad de inte kan göra, utan mer rädda för vad de faktiskt kan åstadkomma. Så de gömmer sig i rädslan.

Då är det lättare att kolla konstigt på den som skriker lite extra på gymmet, tar i lite hårdare, kommer i kläder den trivs i, dricker sin proteinshake som förövrigt inte innehåller några jävla anabola steroider. Det är lättare att peka och säga "han tar nog anabola" än att gå fram och ge honom en komplimang.

Det är lättare att säga: "Det räcker nu..." än att säga: "Wow, jag är imponerad över hur hängiven du är till det du gör. Vackert. Helt fantastiskt. Kör på så det ryker!"... För majoriteten utav människor kan inte glädjas åt andras framgångar utan att se sina egna misslyckanden, så de attackerar direkt.

Det dem inte förstår - är att den enda de attackerar är dem själva. Jag har ingenting att försvara. Jag står min grund. Jag står för det jag gör och jag låter inte dig, eller din kommentar, förstöra min kärlek till det jag gör. När du spottar på mig, häller du bensin i min eld. Varsågod och se på medans jag exploderar.

Häromdagen kom en person fram till mig i gymmet och våran konversation lät såhär:
"Du, det är inte bra att träna som du gör..."
- "Nehe? Varför inte då?"
"Du kommer bara bli för stor. Kör fitness, det är det som är inne nu"
- "Haha, tack, men då stannar jag hellre ute"

Använder den i ett demonstrativt syfte för att visa, att jag dagligen, går igenom detta. Människor som inte tror på mig, eller som försöker bromsa upp för mig. Det hade inte rört mig i nacken om det inte vore för att mina nära och kära börjar uppleva samma sak. Vänner som berättar om hur deras egen familj vänder ryggen till. Familjen ställer alltid upp för varann. Blod är blod, oavsett. Annars kan du lämna flocken... men då gör du det med svansen mellan benen. Som den lilla hundvalp du är.
 
Man tar hand om varandra, skyddar varandra och höjer varandra - som en familj ska göra. Det gör ont i mitt hjärta när jag ser mina vänner ledsna, för att de gör något de brinner för. Något som inte bara får deras läppar att le, utan även deras hjärta att skratta... Av glädje. Av kärlek.

Så det här blir del I utav denna kategori. Jag har mycket mer att säga om detta och jag kommer få min röst hörd. För att jag kräver det. Jag kräver mer utav mig själv och jag kräver mer utav livet. Därmed ser jag till att jag dör, utan att känna att jag kunde ha gjort mer. Gör det ni också.

Fuck lagom. Fuck mellanmjölk. Fuck deträcker-mentaliteten.

 
 

Eran enda,
- Chyde


Anthon

Do you! Hatar dom så gör du rätt!

2013-10-02 / 19:54:07
BLOGG: http://nodaysoff.blogg.se

Kommentera inlägget här:



Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback